Byn grundades under tidigt 1600-tal av finländaren Leifi Spaps som bosatt sig i området och insåg den betydelse en hamn hade i tider då alla transporter skedde sjövägen. I skriftliga källor nämns Ratan första gången 1681, men avgörande för Ratans utveckling var att byn 1767 blev stapelhamn för städer i Västerbotten, framför allt Umeå hamn.

Ratan blev en stapelhamn 1767, vilket innebar att alla varor som importerades eller exporterades via sjövägen från Torneå, Luleå, Piteå och Umeå skulle förtullas i Ratan. Ett packhus och Stora sjötullkammaren byggdes på Rataskär, se bilden, fast senare flyttades de över till fastlandet. Här stämplades fartygens klareringspapper. Innan de flyttade tullkammaren och packhuset till fastlandet så kunde man gå till en krog som låg ca 100m söder om tullhuset. Ur Wikipedia.

Träffningen vid Ratan ägde rum den 20 augusti 1809 under finska kriget 1808-1809. Den ryska armén hade under 1808 skaffat sig kontroll över hela Finland, mycket på grund av att svenska armén var dåligt rustad och den starka fästningen Sveaborg hade kapitulerat i maj 1808. I början av 1809 avancerade man norrut till Sverige och senare söderut genom Västerbotten. Här utbröt ett 8 timmar långt slag. De mötte en förödande artillerield från svenskt håll. Kriget hade pågått i 1,5 år och den 17 september 1809 undertecknades fredsavtalet i Fredrikshamn i södra Finland som innebar att Sverige förlorade Finland till Ryssland. Ur Wikipedia och SO-rummet.se

Något som förbryllat historikerna är att man varken i Sävar eller i Ratan funnit några massgravar efter de soldater som stupat; 26 döda svenskar och 150 döda och skadade ryssar. En teori för Ratans del är att kropparna kan ha sänkts i havet men det finns inget nerskrivet eller något muntligt berättat om detta. I Ratan finns idag ett minnesmärke i form av två krigsgravar. I den ena ligger fänrik Hägerflycht som sårades vid striderna i Sävar och sedan avled på ett lasarettsfartyg i  Ratan. Ur Wikipedia

 

Den andra stenen är ingen grav utan en minnessten som restes i samband med 100-årsjubileet av anhöriga till Johan Nisbeth som stupade i Sävar men vars kropp aldrig återfanns. Ur Wikipedia

Överstelöjtnant Duncker har ett monument rest till sitt minne. Det återfinns i bruksområdet i Hörnefors. Duncker föll för en fiendekula när han hjältemodigt täckte den svenska reträtten. Enligt uppgifter som kan vara en skröna, sägs han ha blivit provocerad av en överordnad som undrade om han var rädd. Vilket i sin tur skulle ha lett till att han vägrade retirera. Källa: Lennart Kihlberg, Anna Sahlén, www.mina bibliotek.se